This is it

Så omodernt av mig! Men faktiskt: ställer mig tveksam till den nygamla trenden med fejkat puckade tjejer. Provocera sig till bloggläsare genom att låtsas vara ytlig och korkad. Och sen sitta där och mysa: "Haha! The Jokes on YOU! Jag är egentligen smart, en affärskvinna uti fingerspetsarna, och nu ska jag skratta hela vägen till banken." Tankarna går till cyniska prostituerade, som ger bort sin kropp och fejkar njutning, men behåller själen och får pengar.

(Tur att det här är en diktatorblogg. Annars hade någon kastat sig över tangentbordet och knackat in att jag inte var en "medsyster", och att jag inte borde tycka synd om "unga, coola entreprenörer", vilket hade varit aldrig så slitet. För liksom, det är inte synd om någon enskild individ, det är bara ett tråkigt fenomen, en uppfuckad genre, i den särartsfeministiska sörja som vi kallar samtiden.)

-

Tänk om jag sa: "Usch, jag ser ut som ett MONSTER!" Och du svarade: "Nej, men älskling! Precis lagom mycket monster."

-














"Oops, fel rum. Fortsätt ni."

-

Det tydligaste beviset på att man har ingått i en indiekultur är inte alla vältummade sjuor, utan det faktum att man i hemlighet, när man berättar om en gymerfarenhet, hoppas på att någon ska utbrista: "Va?! Går DU på gym? Det hade jag aldrig kunnat gissa! Och inte ens Friskis, med lite hopp hopp hopp i gamla mysbyxor, utan STYRKETRÄNING?!" Inte för att man vill att folk ska tycka att man är dallrig, för det är man inte, utan för att man lite grand vill verka som någon som är ointresserad av kropp. Man hoppas och man hoppas, hopp hopp hopp, men det händer aldrig.

-

USP hit, och USP dit. Vad min Unique Selling Point är? Att jag har ett så annorlunda "tänk". Ett önsketänk.

-
















"Nä, nä, nä. Ät upp din riktiga mat först. Riktig mat, sedan jordnöt."

-

Det är inte det att jag är kallhjärtad. Vissa saker lämpar sig bara inte för webben, de gör bara inte det. Men tro mig när jag säger att mina ögonlock är så svullna att omgivningen snart kommer ta dem för en del av mitt utseende. "Marie? Får se... Äppelkinder, körsbärsmun, svag bananhållning. Oh, och så svullna ögonlock."

-













Detta vill jag just nu:

- Gå på ny manus-pitch.
- Åka till Skansen och ropa på djuren.
- Lära känna nya människor, spännande och intressanta.
- Se "Up", "Paranormal activity", "This is it" och "Where the wild things are".
- Att någon ska ta hand om Achmed.
- Resa, kanske? Jo!
- Att tillvaron ska bjuda på mer magi, fantasi och poesi.

Se, mamma, jag vill alltså saker. Det är bra, det finns hopp. Har franska nerver, men en rysk vilja (ehe?).

-

Tänk om du sa: "I love everything about you that hurts."

Bloggare skriver till Gud

Gode Gud,
Du som kan så mycket, kan du inte göra så att det regnar blommer istället?





















PS. Jag skickar femti öre som du kan ge till något barn som är fattigare än jag.

Moby dicks

Bevittnade just något högst märkligt. Två äldre män stod bredvid varandra och småpratade. Så lade den ena handen på den andres axel, som för att annonsera ett nytt samtalsämne, och sa (med en uppspelt röst): "Har du sett 'Zelig'?!" Varpå den andre lade handen på den förstas axel och sa (med en lika uppspelt röst): "Har DU sett 'Zelig?!'"

Fiender

Man är ju bara människa. Och som sådan överväger man ibland att ta hämnd på sina fiender för allt ont de orsakat en, allt ont de önskat en. Men en noggrann hämnd tar tid, och i väntan på sådan kan man vila tryggt i vetskapen att de flesta fiender, genomruttna i själen som de flesta fiender är, drar på sig tillräckligt mycket lidande på egen hand. De blir aldrig kvitt sig själva, är för evigt fotbojade med sin återkommande misär, och tills vidare är det tillfredställelse nog.

Faster

Jag ska bli faster. Faster Marie. Om ett tag kommer bror säga: "Nu ska vi åka och hälsa på faster Marie."
"Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!"
Vafan! Vill h*n inte hälsa på mig? Jag som är så rolig. Gör de där sångerna, med livliga rörelser. "En kulen natt-natt-natt, min båt jag styyyrdeeee..."
"Lägg av! Jag är femton."

Sommarminne

Nu är sommaren definitivt över, om någon var osäker. På många sätt var den en besvikelse. T.ex. var jag arbetslös och t.ex. badade jag bara tre gånger.

Första gången var i juli, Helsingborg. Jag stod och huttrade på badbryggans stege, i säkert en kvart, innan jag doppade mig. Händer krampaktigt runt armstödet, en tå som frenetiskt rörde sig fram och tillbaka i vattnet, för att vänja kroppen vid kyla. Under dessa femton minuter hann ett antal sjuttioåringar göra Spiken och Bomben ner i vattnet. De hann också förödmjuka mig med uppmaningar som: "Kom igen, det här fixar du!" och "Det är jätteskönt, när man väl kommit i!" För att bekräfta hur jätteskönt det var när man väl kommit i var jag i längre än vad jag borde.

När jag senare gick upp, skrynklig som en pensionär, såg jag några småpojkar stå samlade vid strandkanten. De fiskade krabbor med hjälp av en räka som de fästat på en tråd. I all dess enkelhet, en sån finurlig anrättning, tänkte jag för mig själv. Och räkan, den var jättegod.

Det här är vad folk äter idag

Likt en sådan där pappa, som säger åt sitt barn att han bara ska gå ut för att köpa cigaretter, men som försvinner iväg i flera år, och sedan plötsligt en dag återvänder, står där i dörröppningen och förväntar sig att allt ska vara som vanligt, som att ingenting har hänt, kanske blossar lite på en cigarett, är jag tillbaka. Ska vi hitta på något kul? Men lite tv då? Kom och sätt dig här hos pappa. Får se... Vad går det nu för tiden? "Svenska Hollywoodfruar"? Vad är det här för skit? Nä, nu jävlar! Ge mig skattepengarna tillbaka! Vad i helvete! Förlåt, det var inte meningen att brusa upp...

Materialurvalet är verkligen bedrövligt. Och vad bedrövligare är: såvida det inte rör sig om sk. bildtorsk är det här vad redigeraren bedömde som mest sevärt. Typ: en tio minuter lång scen där en lågenergisk blondin med Farbror Barbro-dialekt får sin hund schamponerad. Man kan riktigt höra dem i redigeringsrummet. "Oh, ta den med hunden! Hundar som blir schamponerade slutar aldrig vara roligt." För att inte tala om cliffhangern innan reklamen: "Efter pausen: Maria får en påse ostkrokar"*.

Sen har vi förstås FENOMENET Anna Anka. Det heter att hon är intressant, att hon säger något om Sverige, speglar vår tid, sätter fart på jämställdhetsdebatten. När hon i själva verket bara är en stenkonservativ kvinna, i en amerikansk kontext, som inte säger någonting om Sverige, och allra minst genererat några spännande diskussioner om jämställdhet.















Det är som när Anna Skipper var med i "Debatt" för att prata om fetma och hade med sig en frisbeestor kanelbulle, som hon höll upp bredvid en normalstor dito. "Det här (pekar på frisbeebullen) är vad folk äter idag! Förr åt man sådana här (pekar på den normalstora bullen)." Fulretorik och freakshow. Kan vi inte bara kalla en spade för en spade?


*OBS! Autentiskt citat. AUTENTISKT.

Ville de veta om det fanns psykiska sjukdomar i släkten?

Jo, T ville se min Bildserie och det kanske några av er andra också vill (hejsan morsan, hejsan Stabben), så jag lägger upp den här istället:





















































Titel: "Den passiv-aggressive (ex-)pojkvännen."

Idé (för eventuella bloggbesökare med synskada): En mesig och passiv-aggressiv kille är tillsammans med en bitchig och bossig tjej, som han bor tillsammans med. Den senaste tiden har killen kommit att bli mer och mer irriterad på flickvännen, men eftersom han aldrig vågar säga ifrån (inte ens när hon bestämde att de skulle köpa den där jävla hunden) kokar han istället inombords, knyter näven i fickan. En dag får han dock nog och bestämmer sig för att göra slut. Men på grund av hans personlighet kan han inte göra det på normalt vis, varför han köper en hundscarf (med texten "min husse är singel") och knyter den runt hundens hals, när flickvännen inte är hemma. Så packar han snabbt sin väska, lämnar lägenheten. Och kommer aldrig åter.

Brasklapp: Jag var ute i elfte timmen med min ansökan, så resultatet blev inte allt jag hade hoppats på, i form av komposition, beskärning, subtilitet osv, men det var väl idén som var det viktiga, tänkte jag.

Bonusanekdot: Sammanlagt 80 personer blev kallade till intervju på skolan, men bara åtta var där samtidigt som mig. Först fick vi en introduktion om utbildningen som helhet, varefter vi fick i uppgift att komma på en programidé, på en timma. Medan vi fixade och filade blev vi sedan, en i taget, inkallade på personlig intervju, som hölls av en man och en kvinna, båda i trettiofemårsåldern. Min text blev jag klar relativt tidigt, så jag drog igång en patiens, för att slå ihjäl lite tid. Efter att jag lagt ut några rundor öppnade intervju-killen dörren från rummet bredvid och klev ut för att hämta mig.
"Ja, då var det... Marie."
Just när jag skulle resa på mig kisade han med ögonen, som för att förbättra sitt avståndsseende.
"Men vänta nu... Sitter du och lägger PATIENS?"
"Eh, eh, det är inte som det ser ut!", ropade jag, och kände hur det hettade till i kinderna.
Killen gav mig en misstänksam blick.
"För det såg ut som att du just fått ut ditt första ess?"
"Nej, nej, nej", ljög jag, och klickade snabbt ner fönstret. "Patiens? Tsss. Det är ju för slan. Uhm, man säger väl slan nu för tiden, va?"
Sedan gick vi in i intervjurummet. Jag bärande på en programidé, han bärande på ett första, fyrkantigt intryck.

Som på många andra skolor och arbetsplatser var intervjun ett pepprande av frågor. "Varför ska du gå här?", "vilken roll tar du i en grupp?", "är du duktigt på att samarbeta?" De flesta var jag förberedd på, men när frågan om jag var en Galen Tjej dök upp kom jag av mig lite. Hur då galen? Ville de veta om det fanns psykiska sjukdomar i släkten?
"Eh... Det kanske kan uppfattas så om man har udda infallsvinklar?", försökte jag, och drog mig till minnes de gånger jag fått kommentaren "haha, du är ju sjuk i huvudet!" om någon text eller idé.
"För jag tittar på din bildserie och jag gillar verkligen den", förklarade killen. "Men du kommer in här, och är väldigt formell och korrekt, och alla jag känner, som gör sådana här grejer, är väldigt galna. Är kreativitet något slags ventil för dig?"
"Är det inte det för alla?"
Jag blev förvirrad. Han ville att jag skulle vara Bob Hansson? Ignorera kontexten? Jag ville dra fram ett ess i rockärmen, kanske från patiensen, men hade förstås inget. Åh, Bob, det är fan inte lätt att vara människa. Jag kan väl vara lekfull och avslappnad och allt det där, men inte nu.

Senare förstod jag att det inte rörde sig om en konstnärsmyt, utan snarare: idén om att vara SKÖN (ej att förväxla med idén om Det Sköna). I slutet av intervjun undrade mannen och kvinnan om jag ville tillägga något. Och jag sa:
"Ja, jag tycker att den här branschen har alldeles för många 'sköna killar' (detta betonade jag, som för att markera att jag använde ett - för mig - negativt laddat begrepp), så det är hög tid att släppa in fler duktiga kvinnor!"
"Mm, mm", nickade kvinnan entusiastiskt.
Och jag tänkte att yes, vi förstår varandra. Ända tills hon fyllde i:
"Fler sköna tjejer!"

Henry & jag

"En boksamlare erbjöd Henry Miller hundra dollar i månaden för att skriva erotiska noveller. Det framstod som en Danteinspirerad bestraffning att döma Henry att skriva erotica för en dollar sidan. Han uppreste sig mot det eftersom han för tillfället inte alls kände sig upplagd för att skriva något i Rabelais' anda, eftersom det är kastrerande att skriva på befallning och därför att vetskapen om en voyeur vid nyckelhålet berövade honom all spontanitet och nöjet att skriva de fantasifulla äventyrsberättelserna."*

(Ur förordet till Anaïs Nins "Venusdeltat")


Med detta sagt, här kommer lite bilder:


















Never met him before, but I think I like him like a metaphor.**








































Ansökningsprov till en skola ("berätta en historia med enbart tre bilder"). Den här skulle kunna heta något lustigt i stil med "50 first dates". Tog dock tog en annan serie i slutändan, för att inte verka juvenil. Hursomhelst. 360 sökande, 80 på intervju, 30 antagna. Till exempel jag. Och en vän.














Kaffedrink på Piastowska? Åh, tack snälla.














Ny soffa. Älskar ni den? Röd sammet, 1840.














En sen natt, relativt nyligen, klev jag på tåget hem och fann en främmande man i positionen ovan. Hur udda! Borde han inte däcka mot väggen? Han har liksom pulat in huvudet innanför den ihopfällda stolen och fastnat så. Med knutna nävar. Hm... "Så vitt jag vet sitter han så än idag."***














Lilla Ada. De sålde något slags mössliknande soffa på djuraffären här i krokarna, som hon fattade tycke för. Nu hoppas jag att gnagare + mössa = hjälp med matlagningen.


















Hittade ett Edward Gorey-pussel på Tradera för det facila priset av 25 kronor.












Ja, det var väl det. Ta-da.


*Egen boldning. (Det låter inte riktigt som att skriva "egen kursivering", va? Mer som att man är stolt över att ha boldat en text - kanske sin första - och förväntar sig applåder för det. Och boldning, är det ens ett ord?)
** Helt oprovocerat: Gud.
*** Kanske omoraliskt att lägga upp, men det är ju fullständigt omöjligt att identifiera honom?

Om anställningsintervjuer

Det är en hård värld där ute. Särskilt om man - som jag - blivit lite ringrostig av alla teoretiska studier.

Under mina första anställningsintervjuer kände jag mig, ja, misstänkliggjord. När personen mitt emot mig satte glasögonen längre ner på näsan och sa saker som "Varför tror du att du skulle passa in hos oss?", "Är du säker på att det är det här du vill jobba med?" och "Är det där dina riktiga bröst?", ville jag bara öppna armarna för en kram och säga "Me Friend".

Eller så var jag oförberedd på frågorna:

Anställningsintervjuare: ”Driven, kompetent och ärelysten*” – det låter ju bra. Men det här är ett ganska så stressigt jobb. Hur handskas du med stress?

Jag (oförberedd på frågan): Hm, oj, okej... Jag vet inte... Få se...

En lång tystnad följer. Jag funderar och blir mer och mer stressad över att jag inte kommer på något snabbt svar.

Anställningsintervjuare: Om en stressig situation uppstår.

Jag (stressat/irriterat): Men du kan väl för fan ge mig lite betänketid?!

Anställningsintervjuare (gör en notering i sitt anteckningsblock): Jag tror jag har allt jag behöver nu.

Jag (med desperation i rösten): Nej. Vänta. Du förstår inte... Det där var ju inte...

Att knäcka koden, förstå DISKURSEN, tog verkligen sin tid. Det var inte förrän efter hemligt antal intervjuer som jag förstod att jag borde läsa på om företaget i förväg. Och svara käcka saker som "där DU sitter" när anställningsintervjuaren frågade var jag såg mig själv om fem år.


*Läsarservice: nej, det är naturligtvis inte så jag brukar beskriva mig själv.

Long time no me

Förlåt. Jag har försökt logga in här, men... det går bara inte... Varenda gång jag startar upp datorn och ska identifiera mig, genom att föra fingret över en liten ruta, får jag svaret "Access denied". Nu förstår jag att jag måste ta av handsken först.

Skämt åsido. Jag har varit upptagen med jobb och spännande projekt. Ska lägga olycksposören* åt sidan och berätta så snart jag kan.

Tills dess, några korta kommentarer:

- Nya Filter är bra. Köp den. Förutom två högintressanta texter (en om Johann "Iprenmannen" Neumann, en om rasbiologi) finns där en vettig ledare om ny teknik. Utdrag: "Sluta prata om Twitter. Sluta prata om Facebook. Sluta prata om 'bloggosfären', 'användargenererat innehåll' och 'framtida betalningsmodeller'. Sluta framför allt att anordna seminarier med programpunkter som 'Sociala medier till rakning!' och: 'Den rörliga bilden rör på sig, men flyttar intäkterna efter?' Fokusera istället på innehållet. Finns det något ni vill berätta? Något folk kan tänkas vara nyfikna på, som de bli klokare av eller bara roade av att läsa?"


















Jag antar att det är på grund av den här form-framför-innehåll-ingången som många har som gör att jag fortfarande inte hittat någon Twitter-sida värd att följa. (Statusuppdateringarna på Facebook är okej, mycket för att de inte är isolerade utan integrerade.) Det finns inget att säga. "Här är festen, ta en drink" räcker inte.

Lustigt att den stränga formen inte genererat nåt slags framed creativity*. Jag tänker att ordbollar, poeter skulle kunna göra något spännande av den. Som till exempel Lars Mikael Ratta...? Rattamattata...? Eh, varför minns jag aldrig efternamnet? (Google säger: "Menade du Hakuna Matata"?) Raattamaa. Skulle inte det kunna vara något?

- DN:s webb har förvandlats till Aftonbladet.se? Startsidan är verkligen rörig. Och som om det inte vore nog puffar de för en sminkblogg, som visar sig vara reklam förklädd till konsumentupplysning. Jag fattar det här med att man faktiskt kan vara smart OCH gilla/använda smink, men vad är vitsen med en renodlad reklamsida? Och varför ska jag inte läsa om smink i, säg, Elle istället? Nåja, jag tycker om DN ändå. Jag tänker inte skriva in mig i kvällstidningsdiskursen som tycker att DN är "Sveriges malligaste dagstidning". Min eventuella poäng är att den borde bli ännu mallig. Och torr. Snustorr.

- Överlag oroar jag mig övertidningarnas varumärken. Likriktningen är frapperande. Istället för att köra sin grej och rida ut den blå stormen, så blir fler och fler ängsliga och rättar sig in i ledet. Sex, relationer, mode, smink. Vill alla bli Glamour? Det är min tes.

- Vi borde uppfinna ett slags Godwin's law för humordiskussioner. Så fort någon droppar Hasseåtage i en diskussion om ny humor ("fy för den nya elaka humorn, tacka vet jag Hasseåtage, de var roliga OCH varma"), så kan lagen åberopas. För ärligt, kan folk inte komma på någon bra och varm humor sedan Hasseåtage? Det säger mer om deras fantasi än om dagens klimat.

Undra vad lagen skulle heta? Åh, om ändå Hasseåtage kunde komma på något bra namn! De var så finurliga.**


















- Det är hårt att vara introvert i dagens Sverige. Men en dag tar vi dem med storm. Vi introverta skulle kunna gå samman. Dra igång en revolution! Fast äsch, den skulle väl bara göras i våra huvud.

- Arbetslöshet: Låt mig slippa ännu en fånig debatt om arbetslöshet och om hur lata ungdomar (och vuxna) är. Med någon inbjuden von Holstein-typ som berättar om hur eget företagande ska rädda arbetslösa. "Starta upp! Våga satsa!" (Hur bra går det förresten för von Holsteins egna företag? Han startar ett efter ett, men tycks mest tjäna pengar på att åka runt och föreläsa om vikten av att starta upp grejer?) Eller med någon lyckosam tjomme som startade med en krona på fickan och nu har ett imperium. "Men jag klarade det ju, det bevisar ju att alla kan! Hakuna matata, trallala..." Det där tunnelseendet är inte hälsosamt.

- Varför är alla ställen jag befinner mig på så mansdominerande? Ta gymmet, t ex. Varenda gång det ropas ut i mikrofonen att en kvinna snart kommer att städa i killarnas duschrum så springer alla killar DIT istället för DÄRIFRÅN.


*Ord snattat från DD.
**OBS! Gillar Hasseåtage. Men ja, ni fattar.
*Skjuter lite från höften, har förstås inte full koll på "utbudet".

Pausfågel

L-O-V-E (Love)

Läser till slut "Kärlek - en betraktelse" av Alain de Botton, och ser tillbaka på mitt eget kärleksliv. Varför dejtade jag X, för hundra år sedan? Han var ett sådant psykfall. Ja, jag vet inte. Jag ville kanske omvända honom. Och det gjorde jag. Han gick från att vara "på bättringsvägen" till att vara "nere i skiten igen". Bara en månad.

Nog om den fjellborgska härligheten. De Bottons bok. Jag säger: småtrevlig och, på sina ställen, tankeväckande, men står sig slätt mot Roland Barthes "Kärlekens samtal" och konservativa Francesco Alberonis "Jag älskar dig". (Två böcker i samma genre.)

Fastnar för en parentetisk historia om en man -patient - som trodde att han var ett stekt ägg*. Ingen visste när villfarelsen uppstod, eller varför, men en stor del av sitt liv vägrade mannen sitta ner, eftersom han trodde att han skulle "gå sönder" och att gulan skulle "rinna ut". Läkarna gav honom lugnande medel och andra mediciner, men inget hjälpte. Till slut försökte de tränga in i mannens tankar och föreslog så att han alltid kunde ha med sig en skiva rostat bröd att sitta på, för att hindra gulan från att rinna ut. Från den dagen syntes mannen aldrig utan rostat bröd, och kunde leva förhållandevis normalt.
















För tankarna till Oliver Sacks "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt". Människor som har förlorat kontakten med verkligheten är spännande. Men förstås, som med impressionistiska målningar: bäst på avstånd.


*Ett fall som de Botton hittat i läkekonstens historia.

Slutet gott, allting gott

Hand in glove:















Hand in glove/The sun shines out of our behinds/No, it's not like any other love/This one is different - because it's us




















Hand in glove/We can go wherever we please/And everything depends upon/How near you stand to me

















And if the people stare/Then the people stare/Oh, I really don't know and I really don't care


















Hand in glove/The Good People laugh/Yes, we may be hidden by rags/But we've something they'll never have













Hand in glove/The sun shines out of our behinds/Yes, we may be hidden by rags/But we've something they'll never have






















/.../For the Good Life is out there somewhere/So stay on my arm, you little charmer

Om man ville kunde man få sömmarna i olika färger

Eftersom jag, på sjukhuset, inte fick någon ordentlig information om hur Handsken skulle se ut (och var alldeles för skärrad för att förhöra mig om det), fick jag göra egna bilder i huvudet.

Det första jag tänkte mig var något i den här stilen:


















Det skulle inte vara Marie med en handske på, utan en handske med en Marie på.

Sen tänkte jag att det kanske istället skulle vara en plasthandske. En sån som skulle signalera att jag alltid var redo, för lite disk:



















Min tredje bild var åtsmitande och liksom "handlik" i naturfärg. Som Tom Cruises mask i "Vanilla Sky", fast för handen. Något som skulle se verklighetstroget ut, men i själva verket bara skrämde. Kanske skulle det finnas varianter med påmålade naglar, ditritade ringar, en klocka. Och så skulle läkaren säga: "Ja, du har ju inte så stora händer, så det får bli en ungdomshandske för dig. Vi har en lite annorlunda här med en Garfield-klocka. Man kan ställa in så att den ringer när det är lasagne-dags. Jag vet inte, men jag tycker den är fräck på nåt vis."












Jag hade nu fel...

När jag kom till Malin, arbetsterapeuten, visade hon nämligen mig en provhandske. Jag fick klämma och dra i den, som vore den en kondom på biologilektionen i sjuan. Den kändes - och såg ut - som en cykelhandske, eller del av en dykardräkt. Fast med avklippta fingertoppar. Jag blev även visad olika tyger. Man kunde välja kornblå, hudfärgad, vit eller svart. Ville man så kunde man få allihopa, eftersom man fick fyra handskar till priset av en. "Och så kan man få sömmarna i olika färger", upplyste Malin. Jag svarade att jag inte ville ha någon "häftig handske", utan hellre satsa på något som skulle ha en air av sjukhus över sig och därmed väcka sympati. "Åh, nej, har du skadat dig?", skulle folk säga, och ge mig handikappsförmåner. Malin skrattade (ahh, I could still make her laugh...) och berättade att en kille, ett AIK-fan, valt en svart handske med gula sömmar. Då var det min tur att skratta. Hahahah, skrattade jag. Sedan valde jag den hudfärgade varianten och åkte hem.

-

Jag grät alltså ingenting. Vare sig på sjukhuset eller hemma i lägenheten efteråt. Jag har nämligen förstått att Handsken ska göra mig populär. Att den ska vara 2000-talets version av 1980-talets kryckor. Ni minns kryckorna? Det ballaste man kunde ha, under låg- och mellanstadiet. De som inte hade själva bad om att få låna, och de som hade använde dem långt efter att deras skador hade läkt. Med kryckor var man inget SLAN.

Får jag lämna några blommor?

Avril 14th:

Foto: Mrs French, IrenaS, Tiny white lights